home sweet home

Värmland var halkigt i dag och jag körde därför saktare än vanligt.
Bilen framför mig slarvade med väglaget precis som jag alltid gjort ända fram tills jag fyllde 50.
Att köra sakta var som att meditera vilket var både avslappnande och lite bekymmersamt eftersom jag tappade
koncentrationen på trafiken.
Men det låter värre än vad det är.

Hursomhelst så ledde dagens bilkörningsmeditationen till att jag plötsligt sa högt i bilen;
– Ja tänk!

Jag tänkte då på min nuvarande relation. Den senaste alltså.
Hur enkelt allt kändes nu. Det kändes helt enkelt som om vi älskade varandra och ville varandra allt gott.
Men det har jag väl upplevt förut.
Eller?
Klart jag har varit nykär förut. Flugit på endorfins matta genom landskapen tillsammans.
Ovan allt. Hållit handen. Skrivit ordet själsfrände i sanden.
Blundat och lett. Blivit buren.

Men oron smög sig ändå in ganska tidigt. Funderingarna.
Tankar om intimitet. Vad är det?
Jag brukade ställa frågor både inåt och utåt och läste gärna massor om relationer, närvaro och modet att våga.
Jag tyckte å ena sidan att jag vågade relatera rätt kraftigt men något skapade oro inom mig och kanske var det just det där kraftfulla relaterandet som jag slet ut mig på. Men jag ville ju vara så ärlig.
Mot oss båda.
Kanske hade jag fått  kärlek runt bakfoten.
Läst böckerna upp och ner. Sladdat in på idéer.
Missuppfattat hela grejen med ärlighet.
Jag utforskade och höll på. Funderade över vem som förstod bättre och kunde visa och bevisa.

Till slut gick jag ifrån alltihop. Sa hej då till alla män.
Jag hade provat nog nu.
Och jag gick rakt ut i skogen för att möta ensamheten på riktigt.
Alltså själv.
Flyttade ut i naturen till ett litet hus..

Jag umgicks inte längre med kaffekoppar och fikabröd.
Inte ens med samtalen.
Promenerade varje dag längs sjön. Om och om igen.
Sa välkommen till mina barn.
Barnbarnet som kom var den
finaste människa jag någonsin mött.
– Herregud va vackert livet ändå var mitt i allt förfall!

Min kropp sa nej till allt.
Den mindes beröring som något väldigt fysiskt. Skogen luktade barndom och hunden värmde mig när kylan gick rakt igenom både hus och lem. Min byggnad och ensamhet hade tunna väggar
och jag var ofta rädd.
Inte för er, dig eller verkligheten utan för mig själv.
För det framtidslösa, det som inte andades ett jävla dugg annat än fundamentala sysslor såsom vedeldning, matlagning
och att kratta löv.

Jag trodde vissa dagar att om jag lägger mig ner i den stora lövhögen och räknar timmarna tills allt förmultnar så går nog tiden nedåt,
till det där stoppet.
Universums oändlighet skapade
illamående inom mig och jag längtade mer och mer nedåt,
mot jorden.
Moder jord blev viktig som metafor.
Hon blev vaggan.
Om jag ramlar ända ner in i innandömet så finns där en vila.
Det var jag säker på.

Men skulle jag förmultna innan det djupa fallet?
Och grenarna, skulle de följa med mig?

.

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *