äntligen

Jag skall alltså tro på det ena men inte det andra.

Det var det jag visste. Sedan barnsben har jag vetat just det.
Att jag skall tro på det ena men inte det andra.

Men vem hade kunnat ana att det var den stora fågeln som nyss flög genom rummet som var den mest verkliga upplevelsen.
Som satte mig på plats.
Upp och ner och i balans.

Jo, jag hade kunnat ana det. Redan då.

För det var den stora osynliga fågeln som givit mig
sina helande vingar.

Till låns. När jag behövt.

Vem hade kunnat ana att min sexualitet var förknippad
med just dessa vingar.
Vem hade kunnat ana att mitt sköte kunde flyga, vibrera ovan jord och vägleda mig rakt in i en luftburen extas.

Jo, jag hade kunnat ana det. Redan då.
Men jag har gjort så gott jag kunnat. Fram tills nu.

Skulden brann upp, där borta.
Kvar var jag.
Helt ensam.

Och jag svävade inte tyngdlöst uppe i rymden längre.
Jag stod på marken, på gräset och kände lukten av allt.

Dimman flöt i mellanskikten och täckte mig och mitt.
Jag syntes vagt men mina rörelser liknade ingenting längre.

Äntligen.

 

 

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *