Dr. Glas och Thorsten Flinck

I fredags såg jag Thorsten Flinck ge sin version av Dr. GlasSandgrund i Karlstad.
När jag gick därifrån började jag gråta. Det var liksom ingen vanlig gråt utan mer att jag förvånat märkte att tårar rann från mina ögon och jag var varken ledsen eller glad. Jag var helt enkelt väldigt berörd. Inte bara av pjäsen som sådan utan mest av Thorsten Flincks sätt att leverera den på, för att använda ett slitet uttryck. Han var 100% närvarande på scenen och det slog mig hur sällan jag blir berörd av de konstnärliga uttryck som erbjuds runt mig vad gäller både bilder, dans- och teaterföreställningar m.m. Det kändes som om han tog min stund som publik på allvar och att han respekterade det utbyte en artist och en publik kan (skall?) ha.

Hur Thorsten är privat är inte intressant i detta sammanhang utan jag kände mig djupt tacksam att en artist äntligen gav mig det jag alltför sällan upplever när jag betalat inträde; – Varsågod Marie, nu skall du få allt jag har av det jag tror på till hundra procent.

Tack Thorsten!

1 Comment Dr. Glas och Thorsten Flinck

  1. Lotta Leander 4 augusti, 2017 at 13:24

    Samma känsla hos mig efter att ha upplevt föreställningen med Torsten Flinck. Så närvarande och seriös, tog mig och min närvaro och tid på allvar. Jag håller med dig, så vill jag att teater ska vara. Såg föreställningen på en gammal fin biosalong i Uppsala, Slottsbiografen.

    Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *